Annons
Annons
Annons
Close Up of Ostrich Head

Krönika: Kristina Bäckström

Fnys aldrig åt en bygdegård!

Det här är en sedelärande historia, helt i stil med klassiker som flickan som klev på brödet för att rädda lackskorna och Peter som ropade ”varg”.

Lär av detta alla ni som drar runt på småvägarna i Sverige och tror att ni vet vad som händer på landsbygden. Dra öronen åt dig om du är en av dem som skämtar om byar som är så små att folk inte märker dem om de nyser när de kör förbi.

Glöm aldrig! En klunga hus kan vara liten som en blinkning i din snitsiga Ford och ändå innehålla allt.

När jag kom till vår lilla gård i Värmland första gången såg jag naturligtvis den gula bygdegården på en gång. Vi bor granne med den så det gick inte att missa. Huset, som en gång var en gammal skola, ligger liksom i knävecket på vår tomt.

Från mitt köksfönster syns den gula gaveln, en liten lekpark som medlemmarna fixat tillsammans och en liten dansbana bland granarna.

Det är en helt vanlig bygdegård i en helt vanlig glänta i skogen. Jag är uppvuxen ett par tallkottekast från ett levande Folkets Hus. Det var partyplats och fritidsgård, det bjöds på paltmiddag i februari och till Valborg drog brasan så mycket folk att resten av kommunen kändes dränerad. Trots det höll jag på att falla i fördomsgropen.

Säg bygdegård och de flesta kan känna tofsarna börja växa fram vid knäna. Precis som ett Folkets Hus i glesbygd kan framkalla smaken av delicatobulle och plastmuggskaffe om man inte hinner tänka efter.

En stund kliande det lite runt knäna. Jag trodde jag visste precis hur mycket, eller kanske lite, en bygdegård rymmer. Det gick över.

Den första sommaren hade kommit och var på väg bort. En afton när jag just varit nere vid den lilla strimma vatten en värmlänning kan kalla för älv föll allt på plats.

Myggen studsade på vattenytan i motljuset. Jag hade just sett en bävernos plöja fram genom vattnet. Grannens emu klunkade i skogsbrynet. Jag tänkte ”folk skulle bara veta vad som händer i just den här gläntan”.

Visst, det var midsommarstång med ”små grodorna” och valborg med ”vinter rasar”. Under sommaren hade bygdegården dånat dansbandsbas över ängarna i ösregnet. Vi hade tävlat i konsten att mata småfisk med mask vid bryggan och haft bryggafton med plaststolar, varmkorv och trubadurer.

Känns det knätofs igen? Då kan det vara bra att veta att operan kommer och spelar här till hösten, som de gör varje år. Gänget i bygdegården skramlar till en hjärtstartare och förhandlar elpriser till medlemmarna. Och när det är bio där inne annonseras stolt att det går att köpa godis också så att det ”blir som på en riktig bio”.

Du kan aldrig vara riktigt säker. Det kan bli irländskt ena helgen, country nästa. En gång var det fyra dagar techno på raken. Det enda du är säker på är att det finns folk här som är så fantastiskt tjurskalliga att de lyckades muddra rännilen nedanför gården till båtled och bygga egen hamn till den. Det skulle inte alls förvåna mig om de skulle lyckas klösa hit ett bra bredband också.

Jag måste erkänna. Jag har blivit lite betuttad, precis som man kan bli när något överraskar riktigt ordentligt och glatt. Men var inte orolig, jag är varken småsint eller sotis. Alla som vill är välkomna till bygdegården i Kväggeshyttan.

Är Värmland långt bort? Titta i en glänta nära dig. Där kan det finnas en lika fantastisk och överraskande plats. Det är bara att stanna Forden och titta lite extra.

 

 

 

 

 …