Emanuel, 8, är världskänd uppfinnare

Han är enda barnet i sin lilla by i Västerbotten. Åtta år gammal är Emanuel Kunosson redan händig med yxa och skruvmejsel. En filmsnutt på internet om den lille elektrikern från Grundfors har setts av en halv miljon runt om i världen.

I byn Grundfors 3,5 mil söder om Sorsele finns bara två hus. I det ena bor åttaårige Emanuel Kunosson med sin mamma och pappa och i det andra bor hans farmor.
Emanuel är en liten uppfinnare när det handlar om allt som blinkar. Med finurlighet och fantasi har han modifierat sparkcyklar, barnvagnar, sparkar och vedkälkar.
– Jag tycker om när det lyser och blinkar, säger Emanuel.
En lokal TV-kanal fick nys om den uppfinningsrike lille parveln och ett TV-team besökte honom under en dag. Sedan var det någon som lade ut programmet på webbplatsen Youtube och där blev han snabbt en favorit. Reportaget om ”den åttaårige elektrikern” har snart setts av en halv miljon ­människor men kändisskapet ­verkar inte beröra Emanuel.
– Jo, nog är det någon som sagt det, säger han kort.
Sin egen gamla barnvagn har han hottat upp och den används nu som transportbil till hans radiostyrda bil. Detta underverk har också fått några nya extralampor så nu blinkar den ännu mer.
– De här har suttit på min gamla polisbil men jag slog sönder han och tog lamporna så nu sitter de här i stället, säger Emanuel och pekar.
Sedan har han en plog på sin lilla spark och givetvis finns där också en panel med lampor. Och hans farfars gamla sparkcykel blinkar och låter som aldrig tidigare, den använder han de 300 meterna upp till landsvägen där han kliver på skolbussen.
– Men se här, säger Emanuel med ett finurligt leende.
Sedan knäpper han på en knapp och plötsligt börjar sparkcykeln att spela musik. Han lyfter belåtet på locket och där i den lilla lådan finns två högtalare och en liten bilstereo.
– Det var vaktmästaren på skolan som kom med idén. Pappa skruvade dit högtalarna men sedan var det jag som kopplade, säger han stolt.
Sedan vrider han upp volymen så att Skottkärrsboogie med de lokala kändisarna Johan och Vilbert från Vällingträsk dånar mellan uthusen.
Bara några meter bort står dörren öppen till en liten friggebod och precis som Åsa-Nisse och Emil i Lönneberga har han ett krypin där han i lugn och ro får tid för egna tankar. I verkstan finns allehanda verktyg och bland tänger, trådar och mejslar sitter tecknade bilder på Emanuels konstruktioner.

Trivs med farmor
Utanför hans lilla tillhåll fanns en fin fågelholk, men småfåglarna verkade trivas bättre inne i Emanuels verkstad, något som han inte uppskattar helt.
– Ut me er, ­fågelskrällen, säger han och viftar med armarna.

Sedan förklarar han:
– Om de hade kunnat skita på ett ställe hade det väl gått an men se det gör de inte. Och då ska de UT.
Bland Emanuels alla pinaler finns också en liten snickrad låtsasspis där man kan öppna luckorna – och svaret kommer blixtsnabbt när han får frågan om vad han eldar med:
– Skrot.
Sådan är Emanuel Kunosson. Han ger snabba och raka besked – utan omskrivningar. Och han gör det på en västerbottnisk inlandsdialekt som säkert får mer än en sörlänning att klia sig i skallen.
Farmor Majlis är Emanuels främsta vapendragare. Mamma Kerstin Stenman berättar att han oftast går raka spåret in till farmor när han kommer hem från skolan.
– De trivs. Han brukar få en kopp kaffe och en bulle och sedan vill han ofta ha med farmor ut, säger Kerstin.
– Vi brukar jaga råttor, farmor och jag, säger Emanuel.
Den här fredagen inleder en av gårdens katter, Tjorven, råttjakten vid en häck där hon fångat en mindre sork. Och det är verkligen kattens lek med råttan och just det irriterar Emanuel en smula.
– Hon dräp dom int utan ibland kan de få springa. Jag brukar dräpa dom direkt. Så här, säger han och trycker till med stövelklacken mot marken.
Jojo. Emanuels sätt att jaga råttor på är inget för den känslige och när han börjar jaga går det helt enkelt inte att stå vid sidan och titta på utan tillsammans jagar vi fram en sork ur busken och med en välriktad spark landar den framför Emanuel som gör processen kort. Sedan håller han upp den i svansen och säger:
– Kråkmat.
Sedan slänger han upp den på närmaste plåttak.
Han och farmor har också gillrat upp ett tiotal fällor runt gården och han är väl medveten om var de brukar gömma sig.
– Får man dom under en plåt så är det klippt för råtta, då åker hon dit. Då är det bara så här, säger han och lyfter foten och stampar till mot marken.
Men råttfällor är luriga och det gäller att se upp, det har han fått lära sig. Han berättar om ett tillfälle när en fälla slog igen och klämde honom.
– Den klämde mellan nageln och fingret, säger han och grimaserar vid minnet.
Vad sa du då?
– Aj. Sen yla jag som en varg.

Alltid nya projekt
Inställsamhet finns inte utan han talar som han gör, helt oförställd. Och varken mamma, pappa eller farmor talar lika mycket dialekt som Emanuel. Kerstin Stenman har ingen bra förklaring till varför det blivit så.

– Han har tillbringat en del tid med morfar och där har han nog snappat upp en del. Men jag kan nog inte förklara det helt, säger hon.
När hon läser kommentarerna som skrivits om hennes son på ­Youtube nämner hon att någon skrivit att de tycker synd om Emanuel som bor där han bor, men hon förstår inte riktigt det resonemanget.
– Emanuel har nog aldrig tråkigt. Han är ute på upptåg och har projekt hela tiden. Han brukar säga att han egentligen inte har tid att gå i skolan, säger hon.
Och för en åttaårig liten filur som Emanuel finns det alltid något nytt att utforska på gården. Sedan har han ju sin verkstad och där är det bara fantasin som sätter gränsen. Pappa Michael Kunosson är van vid att lösa tekniska problem hemma på gården och han har, tillsammans med morfar, lärt Emanuel hur man ska koppla.
– Men nu botaniserar han själv för det mesta. Han har lärt sig och sedan provar han, säger pappa och ger sin son ett kärleksfullt leende.
Emanuel slösar däremot inte med smilen, han är av en lite kärvare natur. Men under ytan bankar ett fint, fint hjärta och när råttjakten är slut och det är dags att avbryta för spagetti och köttfärssås berättar han att han sedan ska göra färdigt en träbil som han ska ge bort till klasskamraten Herman.
Herman bor i grannbyn knappt en mil bort.
Är han din bästa kompis?
– Ja, man kan kanske säga det. Han kommer hit i morgon. I skolan när vi äter frukt brukar vi dela. Han får två äppelbitar och jag två.
Du känner dig aldrig ensam här hemma?
– Nä. Jag är int ensam, säger Emanuel bestämt. 

Några fiffiga ­Emanuel-projekt
1 Sparkcykeln.
Försedd med bilstereo och belysning som drivs av ett snöskoterbatteri. Emanuel har kopplat in två ­gamla extraljus, en backlampa som slås på när han trycker på en fotpedal, en orange saftblandare samt blinkrar på båda sidor.
2 Vedkälken.
Morfar byggde en vedkälke åt Emanuel, som själv har kopplat in belysning som drivs på 12 volt.
3 Barnvagnen.
Har Emanuel gjort om till transportvagn för sin radiostyrda bil. Han hittade LED-belysning på en byggfirma och med en hjälpande hand från pappa förfogar han nu över Sorseles enda barnvagn med elljus.
4 Sparken.
Försedd med en liten snöplog som Emanuel använder när han ska ploga upp en gångstig till verkstaden. Men plogar man i mörker behövs det givetvis belysning, så Emanuel har försett sin lilla spark med 12 volts bilbelysning.
5 Verkstaden.
I en frigge-bod har Emanuel sin uppfinnarverkstad. Där finns det mesta man behöver för att skruva och utföra enklare kopplingar.