Peter Larsson och Ewa Wahlviks hjärtan bultar för gamla mopeder.

Vi brinner för gamla mopeder!

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 34/2012
Text och foto Joakim Nordlund

Alla som är uppväxta på landet har förmodligen något minne från de mopeder som fanns i byn där man växte upp. Under 1950- och 1960-talet fanns en moppe i snart sagt varje hus – och lukten av tvåtaktsbränsle som möter en på vackra sommarkvällar kan snabbt framkalla minnen.
Besöker man mopedentusiasterna Gammelmopparna i Bölebyn utanför Piteå bjuds man också på en riktig nostalgitripp.
Peter Larsson och hans sambo Ewa Wahlvik ligger bakom förvandlingen av Gammelmopparnas klubblokal. Där finns säkert tusen olika prylar och väldigt många framkallar minnen.
– Vi började lite smått och sen växte det. I morgon ska vi på en marknad i Sundsvall och kika. Vi brinner för gamla mopeder, säger han.
Ögonen fastnar på gamla läskedrycksmärket SYD och en sådan där Beppehatt som man kunde se i början av 1970-talet. Bredvid står den grönklädda glada lilla reklamfiguren som mötte en på alla BP-mackar under samma tidsepok.

Men framför allt finns där gamla mopeder i massvis. Ewa Wahlvik blev moppefrälst när hon träffade sin blivande man och hon har upptäckt tjusningen med att åka ”gammelmoppe” efter tonåren. Hennes klenod är en Husqvarna 4312 från 1963 – ett arvegods från hennes farbror Elof Wahlvik.
– Den här är ju så förknippad med honom och barndomsåren uppe i Kiruna. Den är värdefull för mig och kommer aldrig att säljas, säger hon och ser ömt på den gamla trotjänaren.
Peter fick sin första moped när han bara var sju år gammal.
– Ja, men så var det ju på landet. Det var väl inte helt lagligt men vi hade sommarstugan i en liten by och jag körde bara kring gården, säger han och skrattar.
Efter det var han fast. I dag uppskattar han att han har ägt och renoverat cirka hundra mopeder. Men i motsats till många andra har han köpt och sålt många av dem.
– Det sitter väl i sedan jag var tonåring. Man trimmade och byggde om och sedan köptes och såldes det mopeder hela tiden, säger han.
Kompisen Janne Höglund har däremot vårdat sin fars gamla Puch Dakota från 1978 och hans fru Seija kör en trehjulig moped som heter Norsjö Partner, från 1970.
– På grund av sjukdom fick jag lite sämre balans men med en sådan här kan jag också hänga med, säger hon.
Gemensamt för samtliga klubbmedlemmar är givetvis kärleken till mopeden. Dagens EU-moppar är dock inget som lockar.
– Vi köpte en till sonen men han körde med den i ett år. Sedan vill han också köra äldre mopeder. En gammal moppe har en charm som en ny ofta saknar. Sedan är den mycket mer gedigen, säger Peter Larsson.

Några evighetsmaskiner är det ändå inte för när gänget åkt ut på en tur får Ewas moped problem och hon fick gå in i depå. Hennes make fick tjäna som servicetekniker och det tog inte lång stund så hade den gamla Bingförgasaren fått en ny flottör.
– Så här är det. Man luktar lite bensin och olja – men det hör till. Och det blir i stort sett aldrig ett fel som inte går att rätta till, säger han.
Kort därefter kunde Ewa kicka i gång sin ögonsten och hon konstaterade:
– Jag gillar verkligen att köra moped. Det går inte snabbare än att man hinner njuta av det som finns runt omkring en. Det är verkligen ett härligt sätt att färdas på.

Det är inte Easy rider men näst intill. Gammelmopparna vårdar sina gamla klenoder och de träffas, fikar och kör moped så ofta vädret tillåter.

Peter Larsson och sambon Ewa Wahlvik har förvandlat den gamla ICA-butiken till ett museum med gamla prylar. Här har Gammelmopparna sitt klubbhus och så fort som tillfälle ges åker de ut på vägarna tillsammans.

Hos Gammelmopparna i Bölebyn utanför Piteå finner man en rad gamla klenoder.

BPs gröna och glada reklamgubbe är ett minne blott. I Gammelmopparnas klubblokal har den sin givna plats.