Från gråt till skratt. Özz bär på svåra minnen. Det hindrar inte honom inte från att få hela Sverige stt skratta.

Komikern Özz Nûjen tvingades fly med familjen som 8-åring.

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 42/2012
Text & foto Johan Sjöblom

Han säger sig vara född på hästryggen. Även om han faktiskt föddes med fötterna på jorden. När höggravida mamma Zinnet hälsade på sina föräldrar på 2 500 meters höjd i Turkiet bestämde sig Özz Nûjen för att lämna magen – och föddes med fötterna före.
Vilket inte var helt riskfritt.
– Både mamma och jag riskerade att dö, men vi överlevde tack vare byns barnmorska, säger Özz.
Livet i den kurdiska byn Bizmil i Turkiet kunde ha varit fantastiskt för en ung pojke på 1980-talet. Att hoppa upp på hästen och galoppera längs Tigris strand eller jobba som vattenmelonvaktare och bo i stenhus i bergen med en kompis tillhör de goda minnena. Men de svarta är desto fler.
Lärarnas övergrepp i skolan, militärpolisens terror i hemmet och pappan Mamoste som fördes bort för att fängslas och torteras.
Under tiden pappa satt i fängelse kom militärpolisen i stort sett dagligen för att vända upp och ner på huset. Och efter varje gång städade mamma Zinnet upp i röran.

Hans pappa försvann igen
Özz var bara 5 år men glömmer aldrig när militärpolisen kom tillbaka med pappa. Familjen stod utanför huset och så kastades den utmärglade pappan rakt på farmor innan militärpolisen körde i väg med ett dammoln bakom sig.
På gårdsplanen stod 5-åringen kvar, nu helt nerkissad.
När pappa repat sig i hemmet åkte han i väg igen och var borta i tre år. Ingen visste om han levde. För Özz var det obegripligt hur hans pappa kunde lämna familjen för att fortsätta kampen för kurdernas frihet.
– Men nu förstår jag bättre. Det är en kamp som har pågått i 5 000 år och man gör det för sina barn. Förstår du? Det finns 40 miljoner kurder som inte får prata sitt språk. I skolan tvingas barnen sjunga den turkiska nationalsången och blir slagna om de pratar sitt språk. Det är så förnedrande.
Efter tre år får mamma Zinnet ett brev från sin man. Han lever och har hamnat i Sverige. Mamma förbereder en flykt mot det okända. Efter flera försök är det en natt dags att gå över från den turkiska sidan till den syriska.
Vid övergången är mamma oerhört nervös över att den lilla bebisen ska börja skrika. I stället är det den äldste sonen, Özz, som börjar göra pruttljud med munnen trots att han vet att minsta lilla knyst kan betyda döden.
– Och så kunde jag ändå inte hålla mig utan gjorde en massa löjliga ljud. Allt blev tyst. Till och med syrsorna tystnade. Efteråt sa mamma att hon åldrades fem år den stunden.
Trots Özz oljud som skar genom natten hände inget. Familjen gick över gränsen och hoppade på en buss som tog dem till Damaskus.
– Där höll vi till på en innergård och de vuxna sprang omkring för att fixa papper. Vi var ju fortfarande tvungna att hålla oss gömda. Men jag glömmer aldrig dagen vi gick ut på basaren och jag fick dricka orange läsk och kolsyran bubblade i näsan.
När papperen var klara satte familjen sig på planet till Sverige där familjen återförenades.

Fortsätter pappas kamp
Özz fortsätter nu sin pappas kamp för att upplysa om situationen i Kurdistan. Vilket har lett till att han har blivit mordhotad av turkar.
– Men det är inte det turkiska folket jag har något emot. Det är den turkiska staten. Den har fortfarande Kemal Atatürk som nationalhelgon. Han var inte ett dugg bättre än Mussolini eller Franco.
Följer du händelserna i Syrien?
– Absolut. De här länderna är inte naturligt uppdelade och det kommer att bli fler splittringar i området. Iran kommer att implodera, Irak har väl redan mer eller mindre delats och Turkiet kommer också att explodera.
Hur tror du att det kommer att se ut i regionen i framtiden?
– Jag hoppas att det blir mer självstyre. Att de olika folkslagen som druserna och kurderna får självbestämmanderätt i sin del av länderna.
Har du besökt din uppväxtort efter flykten?
– Ja, jag var där som 16-åring. Allt var mycket mindre än jag mindes. Nu kan jag inte åka tillbaka på grund av att jag är så kritisk mot den turkiska staten.
I Sverige acklimatiserade sig Özz ganska snabbt. Han bytte sitt turkiska namn Özgür Gegin till Özz Nûjen som betyder ”pånyttfötts original”.
– Vi var ju som pånyttfödda när vi kom till Sverige och Öz kallades jag redan för. När jag höll på med graffiti la jag till ett extra z för att det såg coolare ut.
1999 jobbade Özz som diskplockare på restaurangen Engelen i Stockholm. Från den positionen såg han några personer uppträda som stand up. En kväll la Özz tallrikarna ifrån sig och klev själv upp på scenen – och gjorde succé.
Att vattenmelonvaktaren, flyktingbarnet och diskplockaren en dag skulle bli navet i svensk stand up-historia var det ingen som trodde. Özz startade stand up-festivaler, elitutbildning i ståuppkomik och var också eldsjälen bakom svenska stand up-galan.
Hela tiden på väg mot den show han nu gör andra säsongen med – Dålig stämning.
– Det har varit en tolv år lång kamp mot mina egna demoner och min dåliga självkänsla. Men efter att jag fått en roll i en fransk film och fått fransoser att skratta så förstod jag att jag är duktig på det här och bestämde mig för att ändå göra Dålig stämning. Men jag har aldrig varit så nervös som inför första uppförandet av den.
Vad har dina föräldrar sagt om att du berättar om familjens öde?
– De stöttar mig helhjärtat. Pappa var stolt och mamma tycker det var bra att jag berättar min historia.
Nyligen fick Özz ta emot Eldh Ekblads fredspris, som är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens finaste pris, för sitt samhällspolitiska engagemang.
– Det är så stort att jag knappt kan ta in det. Det, tillsammans med att jag blev Årets kurd 2007, är jag oerhört stolt över.
Hur ser du på situationen i Sverige i dag?
– Man behöver inte hålla med alla, men man ska hålla av varandra och jag tycker att det går åt fel håll med ökade klass- och inkomstklyftor. Ta apoteken till exempel, de försvinner från landsbygden och poppar upp på Östermalm. Tyvärr finns det ju ingen opposition här.

5 snabba med özz
Vad var första reaktionen när du kom till Sverige?
– Att allt var så fint, rent och rakt. Och att man inte blev slagen i skolan.
Hur var det att växa upp i stockholmsförorten Rinkeby?
– Coolt. Då bodde det 60 procent svenskar där. Man kan se på klassfotona hur det blir allt färre svenskar. Så det här med integration, det är ju de gamla som inte vill integreras, inte de nya.
Längtar du till landet?
– Jag beundrar dem som tar hand om jorden. Både farmor och farfar och mormor och morfar var jordbrukare. De hade kor, getter, får, bufflar, kycklingar och odlade korn, vete och vattenmeloner. Men jag är tyvärr alldeles för rastlös för att skaffa ett lantställe.
Var kommer din glädje ifrån?
– Galghumorn gör att man orkar med allt det svåra. Livet är som en flod, ibland forsar man på mitt i strömfåran, ibland åker man med lite på sidan om och ibland fastnar man i någon jädra gren. Men det viktigaste är att ha roligt på vägen.
Var finns den roligaste publiken?
– På dagis. Barnen där är så spontana och ärliga. Tycker de det är kul så skrattar de, blir de uttråkade eller bajsnödiga så går de.

Supermamma. Özz med sin mamma Zinnet Nûjen 2003.

Här är vägen som Özz familj tog för att återförenas med pappa Mamoste i Sverige. När de väl kom över gränsen tog de bussen till Damaskus. ”Det var otroligt varmt och resan kändes som den aldrig skulle ta slut”, säger Özz. Efter några veckor i huvudstaden tog de flyget till friheten i Sverige.