Ett paradis. Kerstin Almqvist stormtrivs i sitt lugna hem på fäbodvallen. ”Livet i storstaden kommer aldrig tillbaka. Nu har jag hittat min definitiva plats i livet och tillvaron.”

Kerstin lämnade toppjobbet i storstaden

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 44/12
Av Hasse Gänger | foto Trons

En vinter var hon insnöad i tre dagar. Aldrig tidigare hade hon känt sig så trygg som då. Skafferihyllorna var fulla, hettan från vedkaminen stadig och ingenting nödvändigt i det timrade huset kunde gå sönder, inte ens en vattenledning.
Kerstin Almqvist var helt ensam på en fäbodvall utanför Mora. Minusgraderna ven över solpanelen på husväggens södra sida och hon kunde när som helst pumpa upp bergsvatten ur brunnen.
– Om det var trist? Nej, bara fantastiskt. Det går inte att ha långtråkigt här. Skulle jag känna skuggan av något sådant skulle jag säga: ”Lilla Kerstin, vad skulle du vilja göra just nu?” och exempelvis svara mig själv att jag skulle vilja läsa om ett intressant stycke i en bok. Och så gör jag det. Jag är så tacksam över att jag är vän med mig själv, det är liksom hemligheten bakom allt.
Kerstin myser över Nescafékoppen där vi sitter vid matbordet i ljuvlig kaminvärme. Intill finns en inbyggd tvåvåningssäng och i vardagsrummet tronar en gammal skattkista vid den vita soffan. Tidigare var fäboden på 35 kvadratmeter men i somras gjorde en tillbyggnad stugan dubbelt så stor.
Det sägs att någon var skattskriven här redan på 1500-talet och ägan har ytterligare ett tiotal småbyggnader, bland annat stall och hönshus.
Lugnet och tystnaden når långt förbi det bortre stenröset. Morgonen innan vi ses upptäckte hon att räven hade tagit tuppen och fyra höns. Varg och björn nosar också omkring i trakten.
– Men jag känner mig inte ett dugg hotad. Jag är mycket mer rädd när jag åker tunnelbana i Stockholm, säger Kerstin och låter blicken falla ut genom fönstret och bort mot skogsbrynet.
– Första gången jag åkte tillbaka till Stockholm efter det att jag hade flyttat hit fick jag kämpa mot impulsen att hela tiden vilja köpa något. Det var en obehaglig upplevelse. Jag förstod då hur man påverkas av konsumtionshetsen. Men nu är mitt köpsug helt borta.

Ett helt nytt liv
U-svängen Kerstin Almqvist har gjort i livet är totaö. Hon hade ett högavlönat toppjobb som coach och utbildningsledare på Sveriges Radio i Stockholm. Ägde en lägenhet av senaste snitt i ett nybyggt område och for omkring i folktäta kommunikationsnät. Agendan var ständigt proppfull, stress ett normaltillstånd – som att alltid försöka springa ifrån sin egen ryggrad.
För fyra år sedan bröt Kerstin upp från status och flärd. Hon sade upp sig och klev ner från karriärstegen. En dag satte sig känslan i märgen – hon ville tillbaka till och leva resten av sitt liv på fäbodvallen där hon tillbringade barndomens somrar. Miljön där den unga flickan från stockholmsförorten Farsta formades så mycket av äventyren med tant Annas kor och av byns gammelgubbe Firpo och hans arbetshäst och älghund.
– Att bo, vistas och arbeta i storstaden var väldigt jobbigt för mig. Jag var alltid tvungen att trycka tillbaka den delen som är viktigast i mig: att leva enkelt, på riktigt och känna att jag gör rätt. Jag är exempelvis så himla glad över att det inte finns riktig el här, säger Kerstin.
– Enkelt uttryckt har jag vunnit mig själv och fått ett bättre liv.
Kerstin saknar inte något av det hon hade tidigare. Barnen och gamla och nya vänner kommer på besök. I datorn har hon den stora omvärlden och hon kan både informera och informeras. Med teknikens hjälp kan hon dessutom sköta sitt nya jobb som ägare av ett litet rökeri i närheten av Mora. Kerstin köpte företaget när hon hörde att det var på väg att läggas ned och fem–sex jobb var i farozonen.
– Rökeriet har funnits i alla tider och är betydelsefullt för jägarna. Men vi gör bland annat egen korv också med råvaror från ett lokalt nötslakteri. Jag är inte med i den operativa verksamheten, men här­ifrån sköter jag ekonomin, bokföringen och löneöverföringar och allt, säger Kerstin, som också arbetar en del som konsult åt Sveriges Radio med samma uppgifter som när hon var anställd.

Inga banklån
Fäboden kunde hon kontantköpa efter att ha sålt lägenheten i Stockholm. Kerstins levnadskostnader är numera väsensskilda mot dem i hennes tidigare storstadsliv. Inga banklån kan ge förlamande räntechocker. Vägavgiften är 100 kronor i månaden, kostnaden för hemförsäkringen knappt lika mycket för samma period och batterierna till transistorradion drar inte många kronor.
– Sedan har jag inga fler räkningar. Jo, mobilen och datorn men det är inte många hundralappar. Och elräkningen behöver jag aldrig tänka på.

Solpanelen räcker långt
Solpanelen genererar den energi som behövs för att ladda ett par 12-voltsbatterier som Kerstin behöver till vissa vardagligheter. På kvällarna brukar Kerstin komplettera levande ljus med LED-lampor. Elkraft behövs också till bland annat vattenkranspumpen under diskbänken bredvid den gamla hederliga gasspisen.
– Jag har en omvandlare som gör 12 volt till 220. Och ett litet elverk som jag använder till dammsugaren, säger Kerstin.
– Att folk inte tänker mer på att man får dra 12-voltsström helt själv är helt idiotiskt! Man behöver ingen elektriker. Varenda människa skulle kunna ha en solpanel, på balkongen eller var som helst. Det driver ju det mesta förutom kyl och frys. Jag kan till och med duscha med hjälp av ett 12-voltsbatteri.
Sedan Kerstin bosatte sig på fäboden har hon lärt sig nya maträtter. I dag äter hon, som hon uttrycker det, mycket roligare saker. Exempelvis kikärtssoppa med timjan. Eller pölsa på en buljongtärning, röda linser och lök – mums!
– Det bästa var när jag hade kon kvar eftersom jag gjorde ost och smör, då behövde jag nästan aldrig åka och handla i affären en mil bort. En ko, höns och egen potatisodling borde alla hushåll ha för då har man nästan allt man behöver, säger hon.
– Jag ska skaffa mig en dexter-besättning. Dexter är en jätteliten ras som ger både mjölk och kött. Jag har tänkt mig att tjurkalvarna får gå till slakt och att resten får mjölka. Dexterkor mjölkar inte så groteskt mycket. När jag hade jerseykon var det hemskt att behöva hälla ut så mycket mjölk.
I Kerstin Almqvists nya liv finns ingen indragen el och inga vattenledningar. Heller ingen TV eller tvättmaskin. Smutsiga kläder blir rena i en handvevad tvättkula, en sådan som brukar finnas i husvagnar. Tidigare kokade luften av avgaser, nuförtiden kanske älgen rofyllt spatserar förbi utanför. På fäbodvallen får tankar och känslor plats – och friden och tiden rum.
– Nu lever jag efter ljuset och mörkret och låter saker få ta den tid som behövs, säger Kerstin.
Så visar hon ett friskt leende som hon aldrig visade när hon stressade omkring i Stockholm:
– Jag tycker om att vara självständig och oberoende och skulle aldrig byta ut min fäbod ens mot 100 miljoner kronor. Ingenting i världen kan få mig att bryta upp härifrån.

Fäbodens gamla del är nu vardagsrum. ”Skattkistan, en gammal Amerikakoffert, köpte jag på loppis för nästan 40 år sedan och den har följt med mig genom livet.”

Kerstin älskar att rida och har tre hästar, bland andra den amerikanska miniatyren Lilleman, 4 år.

Kerstin har 18 kycklingar av gammelsvensk dvärgras. ”Jag skaffade dem för ett par månader sedan och till våren kommer de att ge mig många ägg.”

Trähyllorna i köket har sin egen historia. ”De är byggda av gamla brädor från bord och bänkar från festplatsen i fäboden.”

En hästsko hänger ovanför den röda skafferidörren och dubbelsängen har draperier som hjälper till att bevara värmen i sängen.

Kerstin Almqvist trivs med vardagssysslorna på fäboden. ”Att leva så här tar tid och därför blir det heller aldrig långtråkigt.”

På väggen utanför toaletten sitter omvandlaren. ”Energin från 12-voltsbatteriet på golvet blir till 220 volt och leds vidare.”

Kerstin har en solpanel utanför köksfönstret. ”Den räcker utmärkt för de energibehov jag har. Solpanelen gör att jag kan leva ett modernt liv med mobil och dator.”