Det finns hopp för klimatet – tack vare Obama och min son

Det var en nyhet som slank ganska obemärkt förbi. Själv skymtade jag den som notis i en av dagstidningarna. Bland fortkörningar och tidiga vårtecken läste jag med ena ögat:

”Världens koldioxidutsläpp ökar inte”

Men hallå! Det var det mest hoppfulla jag sedan Honken Holmqvist gick med på att använda ansiktsmask. Människor kan tänka om. Människor kan ändra beteende. Och detta kan ge resultat.

Fjolåret var alltså det första på 40 år som halten av koldioxid i atmosfären inte ökade, trots ekonomisk tillväxt. Nu vet vi i och för sig inte hur det är med metan och lustgas, två andra kraftfulla växthusgaser, men i vilket fall som helst är koldioxid den mest betydelsefulla.

Vi ska förstås inte ropa hej och tro att allt är fixat, och att vi kan leva på som vanligt och konsumera hur mycket vi vill och vad vi vill. Vi ska inte ens tänka hej. Läget är fortsatt mycket allvarligt.

När jag läser på olika webbsidor, bland annat meteorolog Pär Holmgrens intressanta klimataktion.se, så inser jag att klimateffekten är en ganska trög typ. Även om vi minskar världens utsläpp till noll redan före läggdags ikväll, kommer klimatet att fortsätta påverkas i decennier och sekler framöver på grund av det vi redan ställt till. Ett tåg som fått upp farten stannar inte bara för att vi stänger av lokets motor.

Medeltemperaturen kommer fortsätta uppåt, glaciärer fortsätta smälta, öknar bre ut sig, haven stiga och människor lida av både torka och översvämningar. Men det behöver inte kännas lika hopplöst att se framåt. Vi behöver inte längre sucka att det inte spelar någon roll vad vi gör.

Vi kan göra som tjeckerna brukade. Jag minns från när jag alltid tittade på ishockey-VM att Tjeckoslovakien var ett sånt där jobbigt lag som blev bättre av att vara bra. Tog de ledningen fick de omedelbart blodad tand och öste på för fullt med framgångens vind i ryggen.

Så kan vi göra nu. Enligt rapporten från det internationella energiorganet IEA, så beror bromsningen av utsläppen på att de rika länderna blivit mer energieffektiva och på att vi allt mer använder förnybar energi. Det enkla receptet för fortsatt framgång är alltså att snåla på energi och dessutom använda så litet fossila bränslen det bara går.

Med fler släckta lampor, mindre bilkörande i onödan och färre okynnes flygresor kan vi ta tag i matchen. Lägger vi manken till kanske koldioxidutsläppen till och med minskar under 2015. Äntligen litet medvind. Nu är det bara att köra.

Mer uppmuntran?

Till hösten sätter SJ i snabbtåg till Oslo, för att konkurrera med flyget. Det ska ta fyra och en halv timme från centrala Stockholm till centrala Oslo. Lägger man ihop allt som en flygresa innebär med transporter till och från flygplats, väntetider, säkerhetskontroller och annat, så borde tåget kunna bli lockande.

Ett annat gott tecken är att USA:s president Obama i januari i år sade i sitt tal till nationen att klimatförändringar är den allra största utmaning som människan står inför, och att USA ska dubblera sina ansträngningar att minska koldioxidutsläppen. Jag tror att det är viktigt att en av världens mest betydelsefulla ledare faktiskt säger så. Minns ni Bush som sade att ”den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar” och att övriga världen inte har med USA:s koldioxidutsläpp att göra?

Ett tredje gott tecken är att min son har fått sin flickväns föräldrar att börja källsortera. Jag blir stolt. Det finns hopp. I stort och smått.