Mina nya chef är en bebis

Tre och en halv vecka.  Plus 4 centimeter och 540 gram och de där förbaskade kurvorna på BVC som kan vara så stressande och befriande på samma gång, pekar rakt upp.

Lilltösen har fortfarande inget namn (mamma har nästa gett upp) och har både hunnit med att träffa alla sina syskon, närmaste släkten bland annat en jämnårig kusin, en bebiskompis, sova fint och sött under nätterna och vara vaken och snuttig andra nätter. Hon har redan förbrukat en miljard blöjor, ratat napp och visat imponerande prov på att metmaska sig fram i mammas och pappas säng för att nå fram till en intet anande, halvdö mamma som ligger och blottar det bästa som finns … Ja ni fattar.

Det här med att amma offentligt ... mycket har ändrats sedan 1995 när min son föddes.

Det här med att amma offentligt … mycket har ändrats sedan 1995 när min son föddes.

Dessutom har vi hunnit med en massa massa gos. Jag är i sjunde himlen! Det är så overkligt och underbart att plötsligt få en ny människa in i sitt liv. En liten bebis att älska.

Samtidigt har jag erfarenheten av att se två barn växa upp och jag kan redan nu greppa hela perspektivet, 20 år framåt, och svindlas av hur mycket roligt vi har framför oss.

Jag har massor av planer!!! (Stackars barn … hehe)

Lite förkyld har min bebis också varit. Några tuffa nätter med plötsligt kräkande har varit slitsamt och oroande. Jag kände mig plötsligt inkompetent och värdelös när jag inte kunde trösta henne. En hemsk känsla.

Men så gick jag till BVC, googlade en smula och fick veta att förkylningar, liksom öroninflammation, urinvägsinfektion och en massa annat kan framkalla stora kräkningar och så plötsligt blir hon bättre. Vi får sova båda två och både mamma och barn mår bättre och spiralen blir uppåtgående istället för nedåtgående.

Det är ett fullspeckat, spännande och utmanande mitt nya jobb. Lillbebis är helt klart en rättvis men tuff chef.

Etiketter: