”Nu rockar vi bebis”

Det kändes helt overkligt att det till slut var dags. Den långa väntan var över och nu gällde det.

Stämningen i bilen på väg till förlossningen var hög. Roger och jag pratade och skrattade, fulla av förväntan inför vårt äventyr.

Under den 45 min långa bilturen han tvivlet smyga sig fram. Var det verkligen vattnet som gick eller hade jag kissat på mig?

På förlossningen möttes vi av en barnmorska som hälsade hjärtligt, varmt och lugnande på något vis. Vi hade inte kunnat få ett finare mottagande.

CTG-kurva kopplades på för att se att allt var väl med Myran. Jag fick besvara frågor om själva vattenavgången, färg, lukt och mina misstankar om att det redan på fredagkvällen varit ”pyspunka” som barnmorskan kallade det.

Vi ringde barnen och kollade läget och meddelade att vi nu väntade på en läkare som skulle konstatera om det varit fostervatten eller … kiss som hamnat på golvet på ICA. (Fast mest i mina skor och byxor)

Läkaren var till en början skeptisk, när hon undersökte mig i traditionell gynställning. Hon grävde och resonerade med sig själv medan jag kämpade med frustrationen som höll på att vända i gråt.

Måste jag åka hem efter att läkaren säger åt mig: ”Du har kissat på dig och ska inte allas få bebis nu”, så kommer jag bli enormt besviken och … skamsen.

Men undersökningen gjorde inte doktorn övertygad. Först efter ett ultraljud så kunde hon säga med säkerhet.

– Vi har en vattenavgång här.

Tack och lov. Nu var det ingen återvändo.

Nu blir det bebis! Nu rockar vi!

Men riktigt så funkar det ju inte. Eftersom jag inte kände tillstymmelsen till värk så fick vi åka hem får att återvända nästa dag för igångsättning. Och det passade helt ärligt ganska så bra. Jag fick tid att ladda mentalt och dessutom tid att fira min 16-åring som fyllde år dagen efter.

Jag sov underbart gott. I fem timmar.

Jag som inte sovit på flera veckor vaknade pigg 05.20 och började klura på om lilla Myran hade det bra där i magen utan skyddande vatten. Jag beslutade genast att oavsett vad de säger på förlossningen så vill jag åka direkt på morgonen för att göra CTG. Gå hemma hela dagen med oro – det gick bort.

Morgonen blev otroligt speciell. Tyst pysslade jag i köket medan resten av familjen sov. Jag bredde mackor, dukade en bricka så fint jag kunde med det jag hittade i flyttröran. Jag kilade ut i trädgården, knep en väldoftande syren och så tände jag ett ljus.

Det kändes som ett enormt privilegium att samtidigt som jag förberedde mig för att möta mitt nya barn, att få pyssla om min stora dotter riktigt ordentligt.

Medan tonåringarna vaknade på övervåningen så satt Roger och jag och åt lyxfrukost med jordgubbar, melon, kiwi, juice, gott bröd och massor av annat.

Innan vi kom iväg tog vi ett snabbt race och började baxa runt flyttkartoner. Plocka undan, jag dammsög och försökte på något sätt skapa lite ordning inför hemkomsten.

Kl 11:00 var vi på plats i ett förlossningsrum. Fortfarande utan värkar. Rummet var rymligt och radion stod på och skapade hemtrevlig stämning. Vi installerade oss. Kl 15:00 fick jag min första shot som skulle hjälpa livmodertappen att mogna.

Jag var öppen ca 2 cm men med lika mycket kvar på livmodertappen.

Sedan vara det bara att vänta två timmar tills nästa shot, och sedan nästa och nästa.

Mums första sushin på nästan 9 månader.

Mums första sushin på nästan 9 månader.

Kring midnatt började värkarna kännas påtagliga. De ökade hela tiden långsamt i styrka, men kom oregelbundet. Kl 03:00 konstaterade jag att NU, NU börjar det blir riktigt obekvämt.