Se upp om du drabbats av SUNK!

Har ni hört talas om ÅNK? Det betyder Åldersrelaterad NärminnesKollaps och är när en åldrad hjärna inte hinner lagra det dagliga.

Glöm det just nu.

Jag vill prata om SUNK – SjälvUtlöst NärminnesKrångel. Det är ingen riktig diagnos man kan skriva in i journalen på vårdcentralen men nog så irriterande.

För att göra det hela tydligt kan jag ta ett extremt och teoretiskt exempel:

Tänk dig att du plötsligt inser du att du står, halvvägs ner i källartrappan, i finskor med en flaska sprejgrädde i ena näven och en burk klädnypor i den andra. Händer det har du definitivt drabbats av SUNK.

Din hjärna skulle i det här fallet ha blandat ihop kvällens partyplaner med insikten att det är dags att tvätta en maskin kulört. Sprejgrädden går inte att förklara alls och det är så SUNK som det kan bli. Hjärnan är så överbelastad att det inte går att hitta en logisk koppling.

SUNK händer när du tror att ditt närminne är stort som en spärrballong fast det egentligen är en pruttkudde. Du kastar glatt tolv bollar i luften fast Gud Fader bara gett dig två nävar att fånga dem med när de landar.

Eftersom jag lever med SUNK har jag gjort en del efterforskningar kring hur det fungerar och vad man skulle kunna göra åt problemet.

Jag skulle kunna ordinera mig själv en mental halvfasta där jag bara tillåter mig själv att göra en sak åt gången men som en vaneSUNKare har jag svårt att vara så konkret.

I stället slösurfar jag fram lite spridda hjärnfakta på mobilen, naturligtvis samtidigt som jag lyssnar på lunch-ekot.

Det jag hittar är bland annat att vårt närminne är oerhört kort. Det rymmer ungefär sju saker åt gången och ägnar sig till exempel åt att minnas första halvan av en mening medan man läser andra halvan. En pruttkudde, alltså.

De minnen som sedan fastnar där inne i bollen sitter liksom ihop med ögonen. Så här funkar det:

Om du frågar en högerhänt person om saker hen minns åker ögonen åt vänster om personen fiskar i huvudet efter minnen. Snett uppåt om det handlar om saker man sett, rakt åt sidan om man försöker minnas något från hörseln och nedåt om man minns något man känt.

Tittar personen åt höger fantiseras saker ihop i stället enligt samma schema.

Frågar man en person hur det kändes att bada isvak letar ögonen efter det iskalla minnet snett ner åt vänster. En person som försöker tänka sig hur fruktansvärt det skulle kännas tittar ner åt höger i stället.

Ett hopp tändes i min SUNKiga hjärna. Om nu ögonen hör ihop med allt man minns, glömt och fantiserat ihop då borde man också kunna röra om i den hopplösa smeten med hjälp av ögonrörelser.

Jajamen. På ännu en hemsida beskrivs vad som händer i huvudet när man plötsligt går fel, när man står där i källartrappen med sprejgrädden utan att veta vad man ska göra sen.

Det är kopplingen mellan hjärnhalvorna som släppt och om man tittar snabbt fram och tillbaka kan halvorna haka ihop igen och bilden klarnar.

Jag hade kunnat använda det vid mitt senaste SUNK-anfall.

När jag stod där på perrongen och upptäckte att jag packat med matlåda, glasögon och fjärrkontrollen till TV:n i väskan till jobbet hade jag kunnat låta ögonen trilla runt i huvudet ett par varv. Kanske hade jag då begripit hur i hela världen det hade gått till.

Nu fick jag bara ringa hem till sonen och säga:

– Sluta leta, mitt barn. Ryck bara ur sladden!

 

Etiketter: ÅNK, minne, ögon, SUNK