Välkommen till världen – del 3

Det rådde lugn stämning på förlossningen under natten. Radion stänger jag av efter att samma spellista spelas för kanske femte gången. Långt bort i ett avlägset rum skriker en blivande mamma och från grannrummet sipprar smärtsamt jämmer ut ur dörren och jag gör mitt bästa för att inte övermannas av rädsla för det som ska komma när jag anar mina medsystrars smärta.

Roger sitter på en stol framför mig med en hand på mitt ben. Han har slocknat med pannan mot sängen som står tom bredvid oss.

Jag har tagit plats i en karmstol med två heta ”hotpacks” i stadigt grepp i varsin hand. De trycker jag mot nedre delen av magen medan jag med slutna ögon möter varje ny värk utan att våga flytta mig från det just nu vinnande upplägget.

Jag andas in genom näsan och ut genom munnen och gör allt för att fokusera innåt, slappna av och inte ge efter för rädslan eller impulsen att spjärna emot och vilt fäkta runt mig. Jag vet att då blir smärtan värre och hela förloppet mer långdraget.

… Jag jobbar med acceptans, vara här och nu, andas, tro på mig själv …. Och så klingar värken av ….

Men det gör så satans ont nu. Och tanken på att det förmodligen är lång väg kvar gör mig livrädd.

Min plan inför förlossningen var att dela in den i delmoment. Jag hade inget förlossningsbrev med mig men vid inskrivningen bad jag barnmorskorna att de skulle vara frikostiga med information och berätta fortlöpande om var jag befann mig i processen och vad det betyder i smärtväg.

Min ambition var också att låta kroppen göra sitt, att fokusera på vila när det går, äta och fylla på med energi och jobba med avslappning för att inte hämma värkarbetet genom att spänna mig och bli rädd.

Framförallt skulle jag bara acceptera att det inte går att ta kontrollen över barnafödande.

Allt detta i teorin. Jag kände mig oerhört medveten och ödmjuk inför att sådana här resor sälla blir så vackra som de ser ut på vykorten.

Plötsligt deklarerade jag för Roger att nu kunde jag inte ta hänsyn till hans sömn mer utan nu måste jag få röra på mig.

Jag gjorde en ansats att gå på toaletten och varje rörelse såg till att smärtan upphöjdes till två.

Värkar på en toalettstol är helsikes mer obekväma än i en säng, konstaterade jag och hasade mig tillbaka.

Det här med att stå och föda, eller stå på knä eller hänga över något och krysta det funkar absolut inte för mig. Precis som de två andra gångerna så tappade jag all styrka i benen, de darrade och skakade och känslan i kroppen var bara eländigt svag.

Barnmorskan börjar vi det här laget titta klurigt på mig. Hon föreslår att jag ska testa tens-apparaten.

– Visst varför inte, men jag vill behålla hotpacken, säger jag och låter dem koppla på apparaten medan jag klamrar mig fast vid de varma gelépåsarna. Jag tror inte att tens-apparaten lindrar, snarare fungerar avledande. Men värmen från hotpacken älskar jag!!! Och jag funderar på om jag vågar ta en het dusch.

Jag andas, blundar och känner hur mitt fokus hänger på en skör tråd.

Jag protesterar när jag ska få värkstimulerande dropp och förklarar att jag inte vet om jag klarar mer smärta nu.

– Du är så otroligt fokuserad och samlad Helena. Du är som gjord för det här. Jag är verkligen imponerad, säger barnmorskan. Det går så bra. Jag ska undersöka dig.

 

– 6 centimeter öppen, förkunnar hon och jag drabbas av besvikelse!

Bara 6 centimeter! Då är det ju en evighet kvar.

Jag får lustgas, oförmögen att be om det själv. Jag bara blundar och andas. Värkarna blir intensivare och längre av droppet.

myran

– Nu känns det som att jag vill gå på toaletten. Jättemycket, säger jag plötsligt.

– Jag vill verkligen gå på toaletten, säger jag igen och barnmorksan ler och säger att det blir inget av med det.

Det har bara gått några minuter sedan hon kände sist, trots det undersöker hon mig igen.

– 10 centimeter öppen. Nu är du fullt öppen Helena.

Nu är det bara att åka med och nu klarar jag inte att hålla kontrollen längre.

Jag vill ligga på sida och jag frågar om jag ska krysta.

– Följ din kropp, svarar barnmorksan och jag trycker till liksom på försök.

Då griper den där utomjordiska kraften tag i mig och plötsligt bestämmer jag inte längre själv. Jag skriker och jag är rädd. Jag säger att det kommer inte att gå. Jag tackar barnmorksan för den varma handduken mot underlivet, den kändes sååå skön och jag håller hårt i Roger ser honom i ögonen och säger:

– Snart får vi träffa Myran!

Jag är medveten om allt som händer trots att jag blundar.

Undersköterskan bänder upp mitt ben mot taket för att göra plats åt barnet och jag förundras över att när jag flåsar så avtar värken och jag får kontroll igen.

29 minuter efter jag fått lustgasen och barnmorskan konstaterat att jag var 6 centimeter öppen känner jag hur min dotters kropp rinner ur mig. Axlarna först, resten av kroppen, fötterna och så navelsträngen. Varm och hal.

Hur kunde det gå så fort?

Alltså den känslan, det är över, nu får vi äntligen träffa henne.

Välkommen Myran!

Jag älskar dig redan så mycket.

Etiketter: