Honom ska jag ha! Eller henne ska jag ha? Vem har valt vem egentligen? Vi får  hoppas att intresset är ömsesidigt.

Honom ska jag ha! Eller henne ska jag ha? Vem har valt vem egentligen? Vi får hoppas att intresset är ömsesidigt.

Vanliga padda – här är det hon som bär honom över tröskeln

av håkan steen | foto håkan steen
Vanlig padda (Bufo bufo)

I mars-april kravlar de första paddorna fram från sina övervintringsplatser för att ta sig till sina lekvatten, ofta samma vatten som de själva en gång föddes i. De kan ha en bra bit att ta sig, i värsta fall uppåt ett par kilometer, och det kan ta en vecka eller mer.

Denna färd är förstås farofylld, även om de flesta paddor försöker smyga fram efter att skymningen fallit. Men det är inte bara glupska djur som är farliga, utan framför allt vägtrafiken eftersom paddorna ofta behöver passera en eller flera vägar. Ibland rycker människor ut för att hjälpa till, som när Naturskyddsföreningen på Värmdö bemannar ett särskilt riskfyllt vägavsnitt för att bära kräldjuren över på säker mark.

Paddorna bildar par redan på land och hanen, som är mindre, brukar klamra sig fast på honan när tycke uppstått. Sedan åker han snålskjuts på henne tills de når vattnet där hon först lägger rommen i två långa gelésträngar i vattnet, och han sedan sprider sina spermier över äggen.

Vanlig padda finns i hela landet, men knappast i fjällmiljö. Den håller till godo med nästan vilka vattensamlingar som helst för att leka, även havsvikar med låg salthalt.

Söt, eller hur! Den här dvärgfladdermusen har just räddats ur en vattentunna. När den sedan hade torkat och putsat vingarna flög den iväg!

Dvärgfladdermusen – obegripligt liten

Dvärgfladdermusen är Europas minsta fladdermusart. Den är vanlig i Sverige, upp till Dalälven ungefär. Så här års, när den magrat under vinterdvalan, väger den drygt tre gram.

En med vita fläckar och en utan. Men bägge är snokar.

Snoken – har inte alltid vita fläckar

Öby kulle utanför Örebro är ett bra ställe för orm, och för den som gillar att titta på orm. Här övervintrar hundratals ormar och när vårsolen gassar kommer de fram och visar sig. Många av dem är snokar - både med och utan vita nackfläckar.

Just den här valen fotograferades i Västindien, men de vandrar så långt att det skulle kunna vara den som övervintrat hos oss.

Knölvalen – har den gått och blivit svensk?

Knölvalen simmar hela världen kring, och finns ända från Arktis till Antarktis. Nu verkar en knölval har tillbringat hela vintern i lilla Östersjön och trivs alldeles utmärkt. Ska vi rentav kunna kalla knölval för en svensk art?

Större hackspetten är vår vanligaste spett. Fler än 200 000 par häckar i landet.

Större hackspetten – trummis med stötdämpare

Större hackspetten är vår klart vanligaste hackspett och den trummar för fullt nu på våren, över hela landet där det finns träd. Den som är duktig kan höra skillnad på de olika arternas trumningar. Den större hackspettens variant är kort och intensiv.

Skogsduvan är något mindre än ringduvan och saknar den vita markeringen på halsen.

Skogsduvan – tjatar på dig att komma hit

Skogsduvan minskade betydligt i slutet av förra århundradet, men tycks ha kommit tillbaka något på senare år. Den ropar ihärdigt "kom-då, kom-då, kom-då" och lär du dig den ramsan kan du alltid känna igen skogsduvan på lätet.